 År 2030 har vi en annan skola! Bernt Kviberg samtalar med Sven-Eric Liedman om utbildning och bildning

Vi träffas på Café Arman i centrala Göteborg. Mötesplatsen är vald av Sven-Eric Liedman, före detta legendarisk professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. ”Det är ett trevligt och ganska lugnt och tyst café. Det går att samtala där”, säger han i mobilsamtalet några dagar innan vårt möte.

Jag är där några minuter innan avtalad tid och känner in atmosfären. Jo då, det är en bra plats för samtal. Jag har aldrig tidigare träffat Sven-Eric Liedman, men minns hur jag stötte på hans namn när jag var yngre och letade efter vägledning och argument för egen livshållning. Jag minns också att jag förknippade honom med marxistisk ideologi utan att riktigt veta var han stod på den vänsteridéologiska skalan, vilket också väcker nyfikenhet, hur tänkte han då? Är han fortfarande trogen de marxistiska idéerna?

Egentligen ska vårt samtal handla om skola, utbildning och bildning med utgångspunkt från hans omtalade bok från 2011: HETS! En bok om skolan, där han i slutet av boken uttrycker skepticism mot dåvarande skolpolitik, men hyser visst hopp om framtidens skola:

• Det är inte med triumf, inte ens med skadeglädje, som jag uttalar övertygelsen att 2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny bättre ordning. År 2030 är det arbetet förhoppningsvis långt på väg.

Undrar om han idag tycker att vi kommit någon bit på väg mot den skola som han själv drömde om då? Inför vårt möte har jag, förutom en omläsning av HETS! En bok om skolan, också läst ett par av hans senare böcker, nämligen LIVSTID från 2013 och EN SPRICKA I SPRÅKET Marx och Freud-våra samtida från 2018, den senare skriven tillsammans med Per Magnus Johansson. 

Boken ”Livstid” handlar om de stora valen i livet och olika existentiella frågor. Alldeles i början av den boken skriver han, ”Jag blir vad jag lär mig…kunskaper kan vara som surdeg. Hela människan genomsyras av dem. Det är detta som kallas bildning. Att bilda sig innebär inte att utvecklas till en svarsmaskin. Den bildade kan ställa de stora, oväntade frågorna.”

Det där låter bra, tänker jag, men finns det något av det där som han kallar bildning i dagens skola? undrar jag.

I boken ”En spricka i språket” läser jag i kapitlet som handlar om surrealisterna: ”Människan får inte rygga tillbaka för fantasins kraft av rädsla att förlora förståndet. Tvärtom bör hon göra denna kraft till sin. I samtiden härskar annars logikens strikta regler. Man söker lösa de problem man ser med dess hjälp. Men dessa problem är bara sekundära, och de bygger uteslutande på erfarenheten. Skolan bör därför snarare inrikta sig på att utveckla fantasin än det logiska tänkandet.”

Samma här, det låter fint, men finns det något som liknar drömmen i verkligheten?

 

Nu kommer han…

…klockan har hunnit passera någon minut över tiden vi bestämt. Sven-Eric Liedman ska fylla 80 år i sommar, anar att han haltar lite lätt när han närmar sig cafébordet.

• Jag är bara lite ostadigare på benen, jag har ett trasigt knä, annars är det bra. Jag är en god motionär, men numera nöjer jag mig med att promenera. Innan knäet satte stopp var jag en hängiven motionslöpare. Två dagar efter femtioårsdagen debuterade jag i Stockholm maraton, och sprang på 3.21.21, sedan har jag sprungit tio Göteborgsvarv (halvmara), som bäst 1990 med tiden 1.31.48!

Efter att vi fått kaffet serverat och hunnit presentera oss lite, berättar jag om vilka böcker jag läst och undrar inledningsvis om han tycker att boken ”Hets! En bok om skolan”, som han skrev för snart tio år sedan, fortfarande har relevans?

• Ja det tycker jag nog att den har. Det är klart, då följde jag intensivt debatten, följde med i allting som gällde skola och utbildning. Det har jag ju inte gjort nu. Jag har bl.a varit så upptagen av att skriva andra böcker, bl.a. har jag arbetat intensivt med en biografi om Marx och samtidigt varit upptagen med ständiga uppdateringar av en bok som jag skrev 1972 om politiska ideologier som hela tiden gått ut i stora upplagor, hittills 14 upplagor under skiftande titlar och många översättningar. Den första upplagan hette ”Från Platon till Lenin”, den senaste ”Från Platon till terrorismens bekämpning” och pga arbetet med dem blev jag tvungen att släppa något av skoldebatten.

Hur kom du in på det här med skoldebatten?

• Det var min dotter, som är gymnasielärare i samhällskunskap, som påverkat mig mycket och också varit ett viktigt bollplank i mitt skrivande. Vi har väl påverkat varandra.

Hon har ibland klagat på sina lärarkollegor i samhällskunskapen, som hon tycker bara vill ha in hårdfakta om t.ex. hur många ledamöter finns det i riksdagen? och sånt där. Hon säger istället, att när jag haft mina elever i tre år är det två saker som jag vill att eleverna ska förstå på djupet. Det ena är betydelsen av att gå ock rösta i allmänna val, för det hänger ihop med demokratin, det andra är att det är fel med dödsstraff och det hänger ihop med mänskliga rättigheter och att alla har rätt till ett liv.

• Jag tycker det är väldigt bra! Det är grundläggande frågor och arbetar man med dom förstår man en hel del. Vi har diskuterat det här mycket och det har påverkat mig.

 

”Hets! En bok om skolan”.

Det började med att Skolverket bad Sven-Eric Liedman skriva något om det som då (2010) hette EU:s nyckelkompetenser. EU gjorde ett stort nummer av ”nyckelkompetenserna” men de var ganska ouppmärksammade i Sverige. Inte heller Sven-Eric Liedman visste särskilt mycket om dem då, men satte sig in i problematiken om EU:s nyckelkompetenser som sedan blev en av huvudingredienserna i boken ”Hets! En bok om skolan.”

• Ha, ha skrattar Sven-Eric lite försynt. På nåt sätt var det väl jag som gjorde dom där nyckelkompetenserna kända här i Sverige, men nu tycks dom inte spela någon roll alls. någonstans.

Jag var och är kritisk till mycket av det där, en del tycker jag verkade vettigt, men dom ville ju hela tiden prata om kvantifiering och sånt där, vilket jag tyckte var väldigt konstigt i dom här sammanhangen. Visst det är viktigt med utbildning som har en början och ett slut, men vi behöver också bildning, alltså detta om att leva överhuvudtaget, vem man är som människa.

 

EU:s 8 nyckelkompetenser.

1. Kommunikation på modersmålet. 2. Kommunikation på främmande språk. 3. Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens. 4. Digital kompetens 5. Lära att lära. 6. Social och medborgerlig kompetens. 7. Initiativförmåga och företagaranda. 8. Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer.

 

Den 18 december 2006 slog EU fast de åtta nyckelkompetenserna som en rekommendation för ett livslångt lärande. Sven-Eric Liedman rycker på axlarna och undrar om nyckelkompetenserna överhuvudtaget har haft någon praktisk betydelse. ”Det enkla svaret är: ganska liten”, skrev Liedman då och menade att det främst beror på att det är just rekommendationer och inte något bindande.

Dåvarande regeringen Persson såg ”inga problem med skrivningen” och ”tycker nyckelkompetenserna stämmer väl överens med mål som uttrycks i svenska styrdokument”. Den tillträdande regeringen Reinfeldt anslöt sig till samma uppfattning. Sverige ansåg sig alltså redan vara framme vid målet.

Nu när vi tar upp det vid cafébordet skrattar Sven-Eric Liedman åt minnet och säger att, ”nu tycks dom ju inte spela någon roll någonstans, men dom är roliga som en sammanfattning av en föreställning om kunskap”.

”…dom är roliga som en sammanfattning av en föreställning om kunskap.”

Sven-Eric Liedman är kritisk till hur kunskapsuppfattningen är genomsyrad av nyttotänkande, mätbarhet och kvantifieringar. Men det är också det som också gör diskussionen kring nyckelkompetenserna intressanta, säger han.

• Dom speglar med sällsynt skärpa vad som håller på att ske nästan överallt. Varje större, befriande perspektiv trängs samman till ett byråkratiskt nyckelhål genom vilket skolverksamheten kan övervakas. Fria tankar styckas upp för att kunna mätas enligt måttstockar som bara är skenbart exakta.

 

Livlångt lärande.

Nyckelkompetenserna ska utvecklas under ett ”livslångt lärande”, sägs det, och det är en vacker tanke säger Liedman. Människan är läraktig livet igenom. I den meningen framstår lärandet som ett bildningsbegrepp. Nya kunskapstrådar fogas oavlåtligen in i väven. Kunskaper förändrar människan och är inte bara yttre attribut som hon tar till sig när hon behöver dem. Det är en av de klassiska folkbildningstankarna.

• Men ska EU-dokumentet tolkas i den riktningen? Beteckningen ”livslångt lärande” används ofta i en mer prosaisk mening. Då är det inte längre den lärande som har omedelbart inflytande över sin lärprocess. Istället blir arbetsmarknaden och dess villkor och krav avgörande. Egna intressen spelar mindre roll. Det gäller att finna en nisch på en föränderlig arbetsmarknad där en människa ses som en pusselbit, säger Liedman.

Det är lätt att känna igen huvuddragen i den skolpolitik som nu bedrivs i så många EU-länder. Företagarandan står högt på agendan, liksom elevernas framtida anställbarhet. Prestationer ska vara mätbara. Den internationella konkurrenskraften är A och O.

När Liedman förtydligar sin kritiska syn på den svenska skolan, inklusive det ”livslånga lärandet”, återkommer han ofta till begreppen mätbarhet, kvantiteter och pseudokvantiteter. Själv minns jag en intervju jag gjorde med den nytillträdde Vd:n på ABB, Percy Barnevik, någon gång på 80-talet. Han sa då bl.a. att allt som inte går att mäta är inte så mycket att bry sig. Liedman nickar igenkännande.

Vad är det då för fel med att mäta t.ex. kunskap?

• Det är det utbredda användandet av pseudokvantiteter som är problemet, säger Liedman.

Kvantiteter är helt ok och helt nödvändiga i vårt moderna samhälle. Ta t.ex. en mobiltelefon, den kan inte produceras eller användas utan en oändlig massa exakta beräkningar. Kvantiteter ger svar på frågor av typen, Hur många? Hur mycket? Exakthet är en viktig egenskap hos kvantiteter. Med pseudokvantiteter förhåller det sig tvärtom. En pseudokvantitet kan bestå av en siffra eller en bokstav som ska ange hur bra något är, men är sammansatt av flera olika ingående faktorer vilka godtyckligt vägs mot varandra.

De enkla pseudokvantiteterna består ofta av en enda siffra eller bokstav och dyker t.ex upp i bio- eller musikrecensioner. Rescensenten skriver inte bara en text utan bedömer också det hen har sett med en siffra. Mästerverken får en femma, de medelmåttiga en tvåa. Allt är tämligen oförargligt så länge det omgärdas av en resonerande text, den motiverar domslutet med mer eller mindre välformulerade omdömen.

• Den ger den jäktade snabb och enkel information. Den skapar en illusion om att det ojämförliga kan jämföras. En film som fått en fyra vill jag hellre se än den som avspisas med en tvåa.

Skolbetygen är en något mer komplicerad och mer kontroversiell pseudokvantitet. Betyg kan delas ut på olika grunder. Det kan vara så att som enbart mäter förmågan att t.ex. ge korrekt svar i en provräkning, stava orden

rätt i en rättskrivningsövning eller ett rent faktamaterial till punkt och pricka. Men betyg kan också vara ambitiösa försök att fånga mer subtila kvaliteter hos eleverna, t.ex. deras förmåga att ställa problem eller deras kritiska urskillning. Betygen kan till och med försöka fånga sådant som personlig mognad och mänskligt omdöme.

Ju mer betygsättningen närmar sig den senare polen, desto mer i alla meningar diskutabel blir den. Den bygger nämligen på mer kvalificerade omdömen än blott och bart rätt och fel, och sådana omdömen kan alltid ifrågasättas. Den här typen av sammansatta pseudokvantiteter är förrädiska och vilseledande, säger Sven-Eric Liedman.

 

Vad är det för skola Sven-Eric Liedman drömmer om?

När jag ber Sven-Eric beskriva den skola han så gärna vill ha, känner jag igen tankarna från hans bok, HETS! En bok om skolan som han skrev för nära tio år sedan. Han upprepar gång på gång avsaknaden av bildning och humaniora i dagens svenska utbildningsvärld.

Han drömmer om en skola där de humanistiska ämnena som studerar människan som kulturell varelse får revansch. Hit räknas ämnen som etnologi, filosofi, historia, genusvetenskap, estetik, konstvetenskap, retorik, språk och litteraturvetenskap m.fl. som alla för en tynande tillvaro i dagens skolor och utbildningar.

De humanistiska ämnena och den humanistiska forskningen har nästan helt förlorat sin plats inom den svenska utbildningsvärlden. Men Liedman skyller inte enbart på politikerna utan tycker att humanisterna själva borde göra sig bättre hörda och visa upp hela bredden av sitt register. Men, säger han ”humanisternas passivitet ursäktar inte politikernas fatala brist på insikter i vad humanistisk forskning är för något och vad den kan ha för betydelse i vår tid.”

 

”Vi behöver också bildning, alltså detta om att leva ett liv, vem man är som människa…

• Jag kom att tänka på när jag gick i tredje klass i folkskolan i Vittskövle, en liten slottsby i östra Skåne. Läraren som kom från Östergötland, var på ett sätt en rätt bra pedagog, han var lite mer lagd åt det naturvetenskapliga, han förklarade det här med kalender och det här med skottår och allt möjligt. Han hade en enkel modell, ett stearinljus som var solen och så förklarade han hur jorden och månen snurrade kring solen… Det är lustigt att jag fortfarande kan allt det där, jag brukar ibland plåga min hustru med sånt där, men hon är inte så intresserad…

Men du kommer ihåg det där?

• Ja jag kommer ihåg allt det där och är fortfarande oerhört fascinerad av sånt som att nu börjar det ljusna och nu är dagen en timme längre.. Det är bara ett litet exempel på något som fastnar och som betyder något i ens liv och för ens världsbild. Det har att göra med bildning. Bildning är det som präglar människan, man lär sig för livet, inte för provet.

 

Ofta görs det ju skillnad på utbildning och bildning. Hur ser du på det?

• Drömmen är att också utbildningar ska ha det här bilningsmomentet, något som du inte får tag i. Inte bara det att nu ska jag kunna det och det, att man bara slår i sig massa saker, utan att man på något sätt förändras av det. Alltså, det kan ju vara saker som inte förfaller så väsentliga, som min upplevelse från tredje klass i folkskolan.

Liedman hänger gärna upp sin bildningssyn på ett ideal som utvecklades i Tyskland ca 1800 och som innebär en stark betoning av kunskapens formande betydelse för individens och kollektivets utveckling, parat med lärandets frihet och initiativkraft.

Lärande ska ske i nära samspel med både reflektion och livserfarenhet där frågor är viktigare än svar.

Man ska känna lust att lära, kunna erfara glädje i kunskapssökandet. Ja, det ska vara roligt att lära sig saker, säger Sven-Eric och berättar om sitt 9-åriga barn-barn:

• Jag vet inte hur mycket han får tillfredsställt av sin kunskapshunger i skolan, men han fick en mobil i julklapp och där tar han reda på massa konstiga saker. En gång när vi var ute och gick en kväll så berättade han för mig med förtjusning…

Där…ser du, däruppe är Venus!

Och så berättade han att Venus har en yttemperatur på 400 grader och är omgiven av stoftmoln och en massa andra data om Venus. Han var så oerhört glad över att han kunde berätta om detta, om hur hårt det är på Venus.

• Den där kunskapens glädje, finns det idag? Lärandet måste kännetecknas av lust, men också av motstånd. I lusten finns lekfullhet och frihet. Hot och bestraffningar är dåliga magistrar. Men skolan kan inte bara vara glada krumsprång. Lärandet måste också vara ett arbete som ger motstånd. Motståndet är nödvändigt på varje nivå för att lära sig vad som är viktigt.

 

Kunskapens vägar är omvägar.

I boken från 2011 skriver Sven-Eric Liedman att kunskapens vägar måste vara omvägar, något som han tycker borde gälla fortfarande, inte minst för att få grepp om och kunna begripa alla abstraktioner som vi omger oss med dagligen, t.ex. inom skolan, ta bara matematiken. Först  måste vi på något sätt gestalta abstraktionerna för att kunna förstå. Här kan vi få hjälp av t.ex. konstvetenskapen. Visst är det en omväg, men kunskapens vägar är omvägar, säger Sven-Eric.

 

Långsamheten måste ges utrymme.

Vi har vant oss vid att allt är omedelbart tillgängligt bara man har redskapen, den moderna tekniken. Men i skolan möter man processer som måste få ta tid. Det är inte gjort i en handvändning att avkoda ett alfabet eller att tillägna sig divisionens konst. Att lära sig ett nytt språk tar tid. Ett nytt musikinstrument kräver övning och åter övning. Belöningen kommer först efter hand.

Den nödvändiga långsamheten måste inskärpas på varje nivå i utbildningssystemet. På alla nivåer finns frestelsen att störta fram längs någon genväg. Det är lätt att tro att Google kan hjälpa en att lappa ihop en hygglig uppsats. Vad är det som fastnar då, säger Sven-Eric.

Jag påminns om en bok av teologen Owe Wikström med titeln, Långsamhetens lov, som också understryker betoning av långsamhet.

 

Dialogen

Kommer ni ihåg Paulo Freire? Den brasilianska pedagogen som på 70-talet revolutionerade idéerna kring lärande. Hans bok ”Pedagogik för förtryckta” såldes i massupplagor över hela världen. Vad var det som var så speciellt med Freires pedagogik? Jo han engagerade sig i kampen mot analfabetismen i sitt hemland och han lärde oss att dialogen är den överlägsna pedagogiska metoden där människor talar med varandra och inte den ene till den andre. Detta komma att kallas dialogpedagogik.

Sven-Eric Liedman påminner sig om hur dialogpedagogiken kom att spela en stor roll för skolreformerna under 70-talet, inte minst för ”Läroplan för grundskolan” som gick under namnet Lgr80. Helt plötsligt kastades målen för skolan om. I den ständiga kampen mellan kunskapsmål och fostransmål hade kunskapsmålen framstått som det överordnade under hela efterkrigstiden, I Lgr80 blev det tvärtom. Det viktigaste var att göra eleverna till goda medborgare och medmänniskor.

• Men nu är vi snarare tillbaka där vi började, säger Sven-Eric.

Och påpekar att Freires tanke om att undervisning är ett ömsesidigt utbyte och inte en ensidig kunskapsöverföring från den som vet till den som inte vet, har ännu idag en kritisk potential i den undervisningsfabrik som vuxit fram i Sverige.

Men det finns undantag tänker jag. I en tdigare artikel här på sidan, intervjuade jag Gerhard Holmgren, chef för RIO – de rörelsedrivna folkhögskolornas paraplyorganisation, berättar Holmgren om att de flesta av de folkhögskolor han känner till, tillämpar Freires dialogpedagogik än idag.

 

Lekens betydelse.

 ”I begynnelsen var leken.” Så börjar ett av kapitlen i Liedmans bok om skolan, där berättar han hur redan det lilla barnet använder leken för att pröva sig fram i en okänd verklighet. Liedman menar att leken har en enorm betydelse i lärandet och då inte bara för barn, utan för alla.

Historiskt sett var länge synen på skolarbetet det helt motsatta till leken. I skolan skulle barnen lära sig livets allvar. Lekar skulle förbjudas i småskolan t.o.m. på rasterna. Allvar skulle härska, men Liedman påpekar att det fanns motrörelser och citerar den tyske skalden Friedrich Schiller som redan 1795 skrev:

”Ty för att med en gång äntligen säga det klart: människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är bara helt och hållet människa när hon leker.”

Ändå dröjde det förvånansvärt länge innan lek och lärande fogades samman i ett fungerande skolprogram, säger Liedman. Egentligen blev det först med genombrottet av förskolan där man såg att det var uppenbart att lek och lärande hör samman. Men i andra skolformer har leken varit misstrodd som läromedel och den misstron har inte släppt än. Lekens oberäknelighet känns hotande. Leken är möjligheten att gå utanför sig själv och därmed utmana sina egna gränser och begränsningar. Fantasin och dess utveckling är avgörande för det abstrakta tänkandet.

• Leken ger livet lust i motsats till själlöst råplugg. Ju längre vi kan behålla leken i lärandet, desto bättre, säger Sven-Eric Liedman.

 

Läraren.

I den skola som Sven-Eric Liedman drömmer om har läraren en central roll. Idag pratar vi mycket om lärarlöner, men Liedman menar att det räcker inte. En lärare måste vara besjälad.

• En lärares främsta egenskap är förmågan att väcka entusiasm för ett kunskapsstoff. Det säkraste sättet att göra det är att själv vara entusiastisk, säger Liedman. Ett genuint intresse är nämligen smittsamt. Men ett genuint intresse kan inte spelas. Det skiner igenom när gester och tonfall är falska.

Liedman ser läraryrket som en konstart på samma sätt som man talar om talarkonst och skrivkonst.

• En god lektion eller en medryckande föreläsning förutsätter inte bara att läraren behärskar ämnet för lektionen eller föreläsningen. Det krävs också en ständig vakenhet för elevernas eller studenternas reaktioner. Det kan innebära att entusiasten bjuds på ytterligare stimulans och att den ovillige eller slöe får ett motstånd som tvingar honom till en mer fruktbar inställning. Förutsättningen är intresse för eleverna eller studenterna som särpräglade människor. Men intresset räcker inte utan man måste veta hur den ene eller andre ska kunna väckas till någon sorts insikt om det som ska läras ut.

 

Håller tidtabellen? Får vi en annan skola 2030?

• Ha, ha, nja det är nog andra som får bedöma detta. Jag kommer nog ändå inte vara med då. Det enda jag kan säga är att det finns ju en hel del som är medvetna om att skolan har problem, men hur går man därifrån till att göra något åt det? Den politik som vi haft nu har ju inte förändrat något.
• Jag har träffat Gustav Fridolin, förre utbildningsministern, några gånger. Han är ju folkhögskollärare i grunden och kan det här med bildning och utbildning. När det drog ihop sig till val förra gången, 2014, träffades vi några gånger och pratade ihop oss om den där drömmen att förändra skolan och han trodde verkligen han skulle kunna genomföra en förändring. Han skulle komma och hälsa på mig förra sommaren, men han gjorde aldrig det. Uppenbarligen tog det bom-stopp för honom. Han har ju inte lyckats alls, och nu ska han gå tillbaka och bli lärare igen. Han har nog gett upp tror jag.

 

Vad tror du om den här nya regeringen?

• Jag hoppas på den nya utbildningsministern, Anna Ekström, hon är dels gammal byråkrat som varit generaldirektör för Skolverket och annat och dels kan hon det här med utbildning och bildning. Jag träffade henne första gången när hon var student och vice ordförande i Sveriges Studentkårer. Hon bjöd in mig till olika debatter som var ganska roliga. Jag tror hon har stora möjligheter och har bra värderingar. Hon har kanske inte den där tydliga drömmen, men hon kan genomföra saker. Det finns mycket att göra, men det finns också en opinion bland lärare som jag tycker är väldigt roligt att följa och jag tror dom spelar en väldigt stor roll, dom har kommit mycket mer i skottlinjen så att säga.

Jag har förhoppningar!

 

Vad är den stora utmaningen för den nya utbildningspolitiken?

I boken som Sven-Eric Liedman skrev för snart tio år sedan, avlutade han med följande konstaterande:

”Därmed är vi inne på det största problemet med dagens undervisningsväsen, ja med Sverige i stort: den påfallande och tilltagande segregationen. Det behövs integration, säger politikerna, och därmed är det människor födda i andra, ofta avlägsna länder som skjuts fram som problemet. Det är sant att dessa grupper i hög grad är offer för segregationen. Men den drabbar inte bara dem. Vi håller som i USA på att få en växande grupp av fattiga vita som finns både i de påvrare förstäderna och på en alltmer marginaliserad landsbygd. Det är framför allt dessa människor som kan rösta på ett parti som Sverigedemokraterna. De gör kvinnan i burka och mannen med profetskägg till syndabockar men borde istället vända sin ilska mot de styrande eliterna.”

 

Stämmer din text från 2011 fortfarande, om att segregationen är det största problemet och den stora utmaningen?

– Ja det tycker jag. Vi har ju flera exempel på detta, som gula västarna, för att inte tala om Trump. Det gäller i högsta grad fortfarande.

Text: Bernt Kviberg

Faktaruta.

Liedman, Sven Eric, svensk idéhistoriker   Född i Karlskrona 1 juni 1939   Professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet 1979 – 2006   Har skrivit ett stort antal böcker bl.a. ”Från Platon till kriget mot terrorismen.” som kommit ut i 14 upplagor,   ”Frihetens herrar, frihetens knektar” 1982   ”Skuggan av framtiden”, 1997,   ”Ett oändligt äventyr” 2001,   ”Tankens lätthet, tingens tyngd: om frihet” 2004,   ”Hets! En bok om skolan” 2011,   ”Livstid” 2013,   ”Karl Marx: en biografi” 2015.   Omfattande recensions- och debattskriftställarskap.   Uppskattad föredragshållare och medarbetare under många år på Sydsvenskans kultursida.   Kolumnist i tidningen ETC

 

• • • • •